Nu sitter vi här, söndag kväll, kvällen innan avresa och tiden tickar iväg. Jag lyssnar på underbar musik från Dansenshus uppsättning av Svansjön, sök på Svansjön på spotify eller unwanted friends. Förtrollande musik, Peder syr axelklaffar som jag klipper trådar på och så sitter jag och stör mig på att de bloggar jag följer inte uppdaterar tillräckligt ofta. Men hur bra är jag själv? Inte så jävla bra, så utan att lova för mkt så jag ska försöka skriva mer. Det finns i mitt huvud, jag behöver bara tid. En timme till om dagen och ro för att skriva...
Verkligheten har kommit ikapp mig, fyllde 25 år i fredags. Ser på siffran och känner att det där är inte jag. Jag ser mig som ett barn, ett vuxet barn men ändå ett barn. Börjar förstå att siffran bara är något som kommer hänga med och bli större och jag kommer växa med den sakta.
Födelsedagen var jätte bra, först lyxfrukost med fusksång, presenter, lämna blod(15de gången) och klippa håret, middag med familjen och blev så rörd och glad att min ÄLSKADE Mormor orkade komma. Hela familjen samlad, kärlek, mat och prat. Så jag vill ha det, en fantastisk födelsedag. Tack ännu en gång alla ni som grattat mig på ett eller annat sätt, det värmer i hjärtat.
Så verkligheten då? Jo, nu fortsätter arbetet på uppsatsen, min klass har opponering nästa vecka och jag ska jobba och plugga. Försöka få den klar, komma någonstans och jobba mot maj. Då ska jag lämna in den. Ska ha den klar innan mars och sen fila det sista.
Peder har börjat jobba, vilket betyder borta. Imorgon blir det Kalleskrona och sen till helgen åker han till Canada för att jobba i nästan tre veckor. Kul för honom, tråkigt för mig men bra. Bra att få sakna, plugga, lägga mig i tid och försöka vara själv.
Vi kom på det i veckan att när han är själv, då är jag ensam. Det är därför jag har så svårt med att veta när jag ska använda orden. För jag känner mig alltid ensam, aldrig själv. Själv är ett straff, ingen befrielse. Sjukt men sant. Jag är 25 år och vill inte vara ensam eller själv. Jag får ångest av tanken och saknaden kan börja gnaga i mig flera dagar innan avresa.
Lika mkt som jag bävar för avresa längtar jag efter hemkomsten. För tillsammans är man mindre ensam, även i verkligheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar