Rakryggad genom livet?

Dagarna går och snön smälter. Trivs som fisken i vattnet på byrån och lär mig nya saker varje dag om svensk processrätt och migrationsförfaranden.
Mkt diskussioner och uppdatering om dagsläget i media.
Jag tror att man kan bli ödmjuk av jobb. För vem är jag som har rätt att döma?
Människor kommer hit, i tron på ett bättre liv men märker att det även här är korrumperat, eller att rättprocessen inte alltid får ha sin gilla gång. Inte alla fall absolut, men i de som de sker visar på att det är alldeles för många.

Tidigare i veckan diskuterade vi motståndsrörelser utifrån en dom. Om att personer kan välja eller inte välja att vara opposition och att då om man är rädd om sitt liv inte ska bråka med den sittande staten.
Frågan kommer krypande, vem hade jag varit?
Hade jag varit den som skulle slåss för mina rättigheter med fara för mitt och människor i min närhetsliv eller hade jag varit en del av den tysta massan.

Jag älskar livet och ju mer jag tänker på det så blir jag allt mer konfunderad. Jag ser mig själv som någon som vill göra gott, för det finns gott i världen och de måste få mer luft för att spridas och att utvecklas. Men hade jag varit en del i det?
Jag tror fan inte det och det svaret gör mig ledsen.
Varför?
För jag är feg, som så många andra människor är jag feg. Skulle jag offra mina rättigheter för någon annan, kan jag bli så övertygad? Tror att svaret där också skulle bli nej.
Jag värderar mitt liv högre, för att det är mitt än någon annans.

Jag är sällan stolt över det jag gör, inombords lever det ett litet hopp om mänsklig stolthet men annars är det ganska tomt. Jag ser på filmer och dokumentärer om människor som gör skillnad, bidrar med något och önskar att det var jag.
Men jag har några ögonblick av stolthet, främst kopplat till sport. Inte så mkt simning eftersom jag aldrig tyckte att presterade så bra som jag ville. Stoltheten kom mer med livräddningen och 5kampen, silver och guld, Världsmästare och WR. Jag är stolt över det. Jag är stolt över att jag låter mig älskas. Jag är stolt över vart jag kommer ifrån, över min familj och de val jag gjort i livet hittills.

När min farfar dog så frågade min pappa om det var något han ångrade. Svaret blev nej.
När jag ligger på dödsbädden vill jag kunna svara samma sak.
Livet är ett instabilt förhållande men jag har lovat mig själv att jag ska gå rakryggad genom livet.
De val jag gjort och kommer att göra är för att jag ska kunna se mig själv i spegeln. Som de förhållanden jag varit i har jag varit krossad och förstörd men med vetskapen om att jag gjorde allt.
I mitt förhållande med livet ska jag också göra allt.
Må det bära eller brista.

Stolt, för att det finns gott i livet!