Ett moget beslut

Det är måndag, nytt år och jag kommer inte lämna in min uppsats på fredag.
Det känns konstigt, men bra. Det som är värst är att den kommer följa med mig hela vägen till maj.
Det bästa är att jag har en chans att bli godkänd, det har jag inte om jag skulle lämna in den nu.

Peder har suttit och tragglat hela helgen och oj vad jag har tyckt synd om honom. Ni undrar varför? Jo för jag skriver som kungen pratar. Ord som inte existerar, en röd tråd som brunnit upp och upprepningar i det oändliga. Men han är snäll, försöker få mig att förstå och kanske kanske kommer min blogg bli lite bättre tack vare min c-uppsats, för jag håller på att gå om grundskolan i svenska och det känns faktiskt bra.

Ni är snälla, alla ni som säger att uppsatsen inte borde vara något problem, för jag skriver bra. Tack för det, jag är glad att ni läser. Men det är skillnad på att skriva torrt och tråkigt och så svårt att man inte själv förstår eller bara det som kommer i huvudet, utan referens och tänk på att någon ska sätta betyg på en.

Att skjuta på uppsatsen känns som att faila, fast jag inte lämnat in. Eftersom jag alltid lämnat in i tid och nu på det sista sista innan examen så ballar jag ur, bryter upp och väntar.
Jag vet att det är rätt men ändå är jag rädd, att inte klara och misslyckas. Ångest, gråt, ont i magen har följt mig sedan i slutet av november och kommer fortsätta fram till maj.
Men jag såg några klasskamrater i skolan idag, en tjej såg ut som hon precis hade gråtit. Jag orkar inte det. Jag vill inte må skit, jag vill göra ett bra jobb, vara nöjd och klappa mig själv på axeln.

Tack ni som frågat och undrat och tack ni som säger att det beslutet jag fattat varit rätt. Dum eller mogen, vi får se. Jag måste bara hugga i lite till och med vänner och familj känns det möjligt!
Det känns att jag börjar närma mig 1/4 av 100...