Ta ingen tjej med lockigt hår, ta Gunnar.
Rasmus på luffen, meningar som vevar runt och åter runt i
mitt huvud.
Jag vill skrika det, jag vill skriva det. Jag är bäst, ta
ingen tjej med mer erfarenhet, betyg eller studieskulder. Ta mig.
Jag söker jobb och stundom känns det som ett oändligt svart
hål. Jag skriver mina ansökningar, ringer arbetsgivare, väntar. Ibland får jag
ett svar, ibland är det knäpptyst. Mina uppoffringar, brev, mitt liv läggs ut
och kastas i papperskorgen om och om igen.
Vänner och familj hjälper till, stöttar, ger tips.
Jag vill bara gå på den där intervjun, låt mig bara få
arbeta, visa vad jag går för.
Under tidspress och stress dansa fram resultat, hitta
genvägar och fatta beslut. Låt mig bara bli varm i kläderna. Arbetsmarknaden är
svår, mycket svårare än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag är absolut ingen
stjärna på allt jag gör men jag står likt de romska rumänerna som för en metro
reporter visar sina händer när deras ”hus” flyttas: Titta på mina händer. Jag kan arbeta!
Jag är inte trött, jag är hungrig på världen, lära mig mer
och få använda mina kunskaper, göra fel och sen göra rätt igen.
Likt jakt på en ny partner, vem vill ha mig, duger jag? Jag
förstår alla människor som skriver kontaktannonser, river sitt hår och börjar
om. Vi båda säljer oss, våra erfarenheter, våra bästa sidor men hur vet vi och
hur vet dom att det inte är oss som de vill ha?
Nu är jag Gunnar, folk tycker att det är konstigt att det
inte går bättre. Men du är ju så engagerad, driftig och duktig... Jag önskar
att det var ni som skulle anställa mig, ni som säger sådana snälla saker, tack.
Från djupet av mitt hjärta, Tack. Men kom ihåg det snälla och skrik det efter
dem som rekryterar och anställer; Ta Gunnar, han är bäst.