Jag får höra från vänner och familj: Oj vad du tränar mkt, hur orkar du?
Men hörrni, så mkt tränar jag faktiskt inte. En bra vecka är jag uppe i kanske 7-8 60min pass, det är verkligen stor skillnad från när jag simmade mellan 6-8 120min med styrka och löpning på det. Det var ju nästan lite stört.
Påtal om stördhet, fick en bloggadress av Gurr, han säger att jag är mjölknarkare och skickade en inlägg som Jonas colting skrivit om kolhydrater och sjukdom. Inlägget finns att finna här : http://coltingblogg.com/. Och ja, det passar in på mig, jag kanske är sockerberoende, eller övertränad. Det beror på vilken sida av myntet man vill se.
Jag har fortsatt följa Coltnings blogg efter detta och någon som slår mig är att han är ju störd. På ett sjukt fasinerande sätt, men ändå, så störd. Då han drar ALLT till maxgränsen, mat, träning och levene.
Min syster ska köra klassikern nästa år och hon har frågat mig om jag vill vara med och köra. Jag känner mig, jag gillar inte att hålla på med något länge, jag blir uttråkad. Det är därför jag var sprinter och inte 1500m simmare, det är därför jag håller på med 5kamp och inte triatlon. Förstå mig rätt, jag ser människor som plågar sig länge som störda. Jag ser människor som är i dieter som störda. De är extrema, alla människor kan inte vara det. Jag kan inte vara det för jag bli uttråkad och arg.
Jag gillar att plåga mig och bli trött men inte i dygn ätandes endast rädisor och sand för det ska vara bra för mina tarmar.
Det kanske är avundsjuka, att ni klarar sånt som jag inte kan eller vill göra. Men mitt liv är lite för kort för att leva på mat som endast börjar på bokstaven K eller F, livet är mer än DO and DONT. Det här är landet brunsås, ytterligheter. 11% tjock befolkning och andra delen svälter sig. Visst ska man tänka, men när något blir maniskt, då kanske det är dags att sluta?
Emil pratar om bra kolhydrater, sånt som man mår bra av att äta, som är input istället för utfyllnad. Jag gillar den tanken, man ska äta för att det är gott, inte för att man måste.
Man ska träna för att det är kul, inte för att man måste.
Och ja, absolut, jag är sällan konsekvent. Jag tränar för att jag måste, det är inte alltid kul. Men jag har mina mål och de blir ouppnåliga utan detta. Men jag tror inte ett glas vin eller en chipspåse kommer första mina chanser.
Jag beundrar er extrema störda människor, på avstånd samtidigt som jag äter popcorn ibland till middag och fikar kl 23 på en vardag. Det är input i mitt liv och jag har inte det som krävs för att bli extrem. Något som jag tycker är bra, så ni kommer aldrig få se mig köra vasan, köra vättern eller tävla i ö-ö. Eftersom det gör att jag kommer hata att träna en lång tid framöver. Då är jag där, på mina måste träningar och gör ett dåligt pass och våndas, det är inte värt det för mig.
Men jag beundrar er som lyckas, hoppas ni är lyckliga, ni extremt störda människor. Jag är endast halvt störd
