Jag formas av det jag ser, hör, tycker och känner. Då jag ser mig själv som en känslomänniska så känner jag mkt.
Man kan inte förstå olika sorters sorg om man inte varit med om det, man kan förstå att det är smärtsamt och att personen är ledsen men inte HUR den smärtan fungerar och känns.
Jag förstod att döden gjorde ont, men jag kunde aldrig tänka eller föreställa mig att det skulle göra så ont i hjärtat när Farmor, Farfar och Morfar gick bort.
Jag förstod också att få sitt hjärta krossat skulle göra ont, men inte så ont när någon säger att man inte är älskad längre och man sprängs innefrån.
Att ha allt och ge till någon, men inte har någon mottagare. Att stå själv med alla frågor och aldrig kunna få svar. Att känna att man hatar någon som man bara för några timmar,dagar, minuter, älskade mer än allt annat.
Varför slutar man älska? Hur kan något bara ta slut?
Och varför kan man inte bara sova? Hur kan man vara så trött men sömnlös och varför kan man inte äta?
Jag har känt det själv och ser mina vänner uppleva detsamma. Och man är maktlös, både som vän och som krossad. Det onda ska dras ur kroppen som gift ur ett sår, det ska gråtas ur samtidigt som hjärtat sakta, sakta läks ihop.
Era vänner säger att det kommer bli bättre och det kommer ta tid. Det kommer bli bättre och det kommer ta tid. Låt det ta tid för kärlek gör ont lika mkt som det kan göra gott om den är besvarad.
Jag tror inte på Quick fix, då jag läser statsvetenskap har jag nu läst en del om konflikt förebyggande, fredsbevarande och uppbyggnad. Du kan inte bygga upp något som är trasig för då kommer det falla igen och hjärtat får aldrig läka. Men genom att bygga något på en stabilgrund, lära sig och ta till vara erfarenheter så kan man gå ur något både starkare och klokare.
Visst alla fall är olika, man har varit olika nära och blivit behandlade både bra eller dåligt. Men ramverket är detsamma.
Jag har 2 helt olika förhållanden i mitt bagage, så båda har format mig på olika sätt. Men också gjort mig som person väldigt osäker på mig själv, vad kan och vill jag? Man är alltid efterklok och med det jag har nu i känslomässig erfarenhet så hoppas jag att jag hade agerat annorlunda.
Men jag har mått skit, rädslan för att sova och vakna, äta för att man måste och oprovocerade gråtattacker.
Teori är svårt att få över till praktik. Men läk och lär känna er själva. Gråt allt ni behöver gråta, den löser inget men det läker. Träffa människor, isolering gör att man grottar ner sig, försvinner i sin sorg och ilska. Det är nu man ska använda sig av sin familj och sina vänner. De där som säger : Ring om det är något, närsomhelst. Gör det! Det är det vänner är till för, använd dem, gråt, prata, skratta.
De som höll mig upp var min familj, min Syster som gör allt för mig, min underbara Pappa som tog mig från allt det trasiga upp till släkten i Luleå och som lät mig flytta hem igen. Alla nära och kära som orkade och ville lyssna och gav mig kramar. Men hon som gav mig den käftsmällen jag behövde var Kajsa. Du fick mig på rätt köl, rakt och ärligt och för det är jag dig är jag evigt tacksam. Varför ska jag gråta för något som inte var bra, som fick mig att må skit? 2 månader tog det för mig att förstå, det du sa till mig över en lunch.
Men käftsmällar kan man inte ge till alla, det beror ju självklart på förhållandets karaktär, var det dåligt ska man få höra det, va det bra? Då kanske inte käftsmällar på förhållandet är det rätta utan till personen som sårat en så mkt eller fortsätter leka med ens känslor.
Man är labil, låten av Veronica Maggio - Snälla bli min , har aldrig legat närmare : http://www.youtube.com/watch?v=zNbnNAJ4oGY
Inget är logiskt, men när ni blir starka nog. Bryt er loss, vänd ryggen och gå för ni förtjänar inte det här!
Var starkare än vad jag var då, ni klarar det. Ni är aldrig ensamma!
All kärlek till er, underbara vänner som någon gång fått ert hjärta krossat av er bästa vän, av den stora kärleken men som plötsligt släckte ljuset och gick, och kvar stod ni i en känslohärdsmälta.
Och för er som tagit beslutet att känslorna är slut : Va fan konsekventa! Lek inte med någon ni krossat, ni förstör mer än ni hjälper. Vi kan inte hjälpa er läka i eran sorg, lägg den inte över på den ni krossat. Det är ju för fan Ohumant! Och nej, alla vet men säger det ändå : kan vi inte bara vara vänner? Kanske om 5år, men inte nu, det där är verkligen klychor av klychor! Ge inget hopp för hoppet efter några veckor är det man hatar mest!
