I lördags, för en vecka sedan gick jag och Peder på Babel för att ÄNTLIGEN se Jakob Hellman, då vi lyckat missa honom redan 2 gånger under året.
Han är en artist man får passa på att se när han spelar då han bara gjort en handfull konserter de senaste 23åren (debut 1989) och sen fick ångest och försvann.
Så här var vi nu, på Babel i Malmö. Börjar med att vi gick fel då jag inte hade jätte koll på vart det låg, kom in i en ungdomsgård, drack goda drinkar och sen var det dags att vänta. Hyffast mkt folk och bra stämning. Framför oss stod en ful tjej, tills hon vände sig som. Det var en han, som hade fastnat någongång i mitten av 1990-talet. Han dansa loss i sin mustach, underhållande att se.
Han hade ett förband, Magnus från norrland. Han lät bra men spelade i skidglasögon. En stilcoach hade kanske varit på sin plats.
Sen kom han på scen, med sitt band. Nerverna fanns där, både hos Jakob och oss. Publiken stöttade så gott som de vågade : Freak me out Jacob, du är bra.
Och de fick svaret: jag vet att det är bra, det är jag själv som har skrivit den.
Men det va kul, men läskigt att vara publik till en ganska nervös artist, får man klappa. Är han nervös, är jag nervös?
Men när han sjunger, står tiden still, han prövade sig fram på scenen, sjöng själv, började om, bandet spelade fel, sjöng duett med sin flickvän. Har aldrig varit med om en så spännande konsert. Så äkta om man kan säga så. Som att gå på ett genrep och jag älskar det. Underbart att höra både nya och gamla låtar live, han har en underbar röst och ett skönt scenspråk.
Längtar tills hans nya skiva släpps, den ska lyssnas på då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar