När helvetet träder in

Satt precis på tunnelbanan och tänkte att twitter är något som jag borde börja med om jag hade haft en sån telefon. På t-centralen går 4 danska föräldrar in med sina 6 barn och nej, jag menar inte att danskar är från helvetet. Människor med ballonger är det.
De kom in med ballongdjur som de skulle justera. Jag litar inte på barn med ballonger, minst killar. De är nyckfullast. Jag är fast, omringad av dem i mitt 4 säte, ingenstans att springa. Fingrarna kryper mot öronen och jag försöker andas lugnt.
Hör och ser hur gummit i ballongerna vrids och gnids. Panik och Ångest. Släpp ut mig!

Stopp vid Odenplan, jag är ju snäll. Varför ska jag straffas så?
Framme går ut, klarade det.
Ångest och panik som man inte kan förklara, inte kan värja sig från. Jag har blivit bättre, så jävla mkt bättre sedan barndomen då jag fick ångest för att gå på barnkalas med ballonger, grät på nyårsaftnar och aldrig smält en smällare.
Första gången jag sköt så grät jag, jag sköt och jag grät. Bra träffbild men jag var helt slut.
Jag kände doften, hörde smällarna. Paniken.
Jag är inte rädd för vapnet, jag är rädd för smällen. Ovissheten som jag inte har kontroll över. När kommer den, blunda eller se. Inget är värre än det andra, de båda är tortyr.
Jag litar på mig själv, jag litar inte på andra, jag har inte kontroll över dem. Bara att ligga still, trycka sig mot marken, känna tårarna och känna vibrationerna i luften och i marken.

Om man aldrig har varit rädd för något ologiskt, så kan man inte förstå. Hur kan ett högt ljud vara farlig? Jag vet att det inte är det, jag vet att en ballong inte dödar men min puls går upp och jag letar flyktväg. Jag har fått ballonger smällda i mitt ansikte på skoj, det har slutat i panikgråt och ont i magen.
Folk förstår inte.
Men saker kan bli bättre, bara om man vill. Att jag över huvudtaget är ute på nyårsafton är en jätte vinst för mig. Med små steg kan man komma långt, med förståelse och tolerans kan man komma längre.
Berätta aldrig för mig att det är ologiskt, jag vet det. Jag jobbar på det. En rädsla som inte kan styras eller försvinna. Det enda som gäller är träning och jag tränar varje dag.