Mästarnas mästare!

Jag gillar att kolla på tv och det mesta jag ser är absolut skit men så finns det program som gör att jag gärna skulle vilja betala tv licens 4 gånger om! Ett av de programmen är Mästarnas mästare på SVT 1.

Att få se stora stjärnor mer eller mindre kända för en själv berätta om sitt liv och idrottsliga karriär och få se hur de fungerar i grupp är skit kul. Och sen finns de dem man gillar mindre efter programmen... Typ Linda Haglund, hon tillförde inget och åkt fast för doping och hon var sämst. Jag gillade Gunnar Larsson som fan, rolig gubbe. Micke Holmertz gjorde ett mkt blekt intryck förra året då Lousie Karlsson verkligen gav ett stort eftertryck. Men favoriten är ju ändå Magnus Wislander, vad jag har känt med det handbollslandslaget för de aldrig vann OS-guldet 2000 i Sidney. Men vilken rolig kille. Armar som en gorilla och ett hjärta av guld. Längtar till nästa vecka.. nästa avsnitt och nya idrottsprofiler.

Igår pratade han om den svenska jantelagen, att i Sverige är han en av de bästa, i resten av världen är han den bästa.
Man får inte säga att man är bäst, för det är fult. Tänkte lite på det själv en stund.
Jag ska inte säga att jag skäms men jag har svårt att hantera när jag blir gratulerad för pers, WR eller andra framgångar i LR eller M5K.
Senast nu i helgen fick jag höra det en del, DU HAR JU SLAGIT VÄRLDSREKORD! Fan va coolt, typ och vad svarar jag på det? Ja det är kul.
Det är inte att jag känner mig glad för det jag gör, men jag känner mig inte så bra. Jag känner mig inte världsrekord bra...Trots jag slagit 3 under det senaste året och tagit 2 VM guld i lag 5kamp och 1 LR
Mina vänner skryter åt mig och det är bra, själv säger jag lite, förutom statusuppdateringar på Face.
Så tack för att ni får mig att kännas bra och att ni är stolta över mig.
Jag är stolt över mig själv, hungrig på mer och längtar till nästa tävling.
Och det vore jäkligt skoj om SVT skulle ringa om 10 år och fråga om man ville vara med...Så om ni läser detta. Ring mig!