Att lära sig älska det man hatar

Måndag morgon och regn.
Vill bara krypa tillbaka till sängen och vänta några timmar till, det kanske går över.
Kollar upp mot himlen och försöker använda min metrologiska gen- kastar tärningen och kommer fram till att det kommer dröja några timmar till innan regnet försvinner.

Ska jag springa inomhus på löpband?
Det är ganska tråkigt och ger inte det jag vill få ut av passet.

Möter Lars i köket, frågade om man kunde bli sjuk av att springa i regn. Han sa att det inte var någon större fara.
Kanske någon gång regnar på ett VM, lika bra att springa ute och sen duscha brännande varmt.

Mitt förhållande till löpning har förändrats, ganska mycket enligt mig själv de senaste åren. Den största skillnaden känner jag sedan i höstas då Gurra började bygga mig i 3D. Fler pass, vänja kroppen.  Visst var det piss tråkigt i början, känna sig tung och jag sprang där på karlberg i motvind och kände mig helt värdelös.
Sakta men säkert har det börja bli roligare, så roligt att jag kan längta till passen, bara ut och köra, löpa fritt och löpa ut.

Cissi 15 år harvar runt i skor som väger 500g styck med extra dämpning, mjukis kläder, inte konstigt att det var tungt. Tajts var för snabba människor, alltså inte jag. Nu är jag här 11 år senare, lätta skor, tajts och en Gps klocka. Allt jag behöver.
Vilken förvandling.

Jag kanske inte älskar löpningen fullt ut, men för varje pass blir det fan roligare. Och jag gillar det mer än vad jag hatar det.

Så hur blir det då?
Det blir ut och löpa nu, 5 grader och regn snett från höger. 4 (2*200m R 46s- 400R 1.32) med aktiv vila i mellan.
Hej MÅNDAG, nu kör vi!