Strålande sol, glada människor, en perfekt dag för löpning.
Men denna gång, stor skillnad mot tidigare, bara tävla mot sig själv, klockan och Melina.
Inga förväntningar, vi hoppades att vi skulle springa fort. Hopp springer inte fort, vi gör.
Hässelbyloppet, min första riktiga löptävling. Jag älskade det, jag tror jag älskade varje sekund.
Jag, Melina och Peder drog till Hässelby i söndags. Peder var hejarklack och ändå vaken så han följde med. Vi var där i jätte bra tid, jätte bra tid och ändå blev det stressig i slutet med att lämna in grejer, värma upp och ställa oss i startledet.
Vi stod i mitten och jag drog igång klockan när starten gick, rookie misstag. Min klocka felpep varje km.
Första 3k bara flög vi fram, det kändes som att man fastnat i ett fiskstim. Man bara gled, jag försökte hålla tillbaka lite, inte bara springa med benen utan lite med hjärnan också. Hade en stönare bakom mig, i lite över 1,5k. Väldigt störigt. Han fick springa om, jag sprang om honom sen.
Efter 5k var tiden 23,5 och jag bestämde mig för att öka. Det kändes så bra, så lätt. Melina hade legat ca 20m framför mig. Sprang ikapp, vi peppade varandra och sprang brevid varandra i ca 1,5k. Efter 6,7 så ökade jag ytterligare. Ville inte ha någon mes spurt, ville öka sista 3k och sista 1k skulle vara ännu en höjning av tempot. Låg precis under tröskel och kände mig väldigt stark. Såg en rygg och bet mig fast och ökade för att springa om.
Har aldrig känt mig så stark och så lätt. Tiden i mål 45.59. Hurra, vilket pers! Måltid under 50.
Melina 46.48, även där pers. Fan va starka och snabba vi var.
Sen blev det torra bullar och god banan. Tåget hem, eller inte
Citybanan var öppen och Peder och jag drog dit. Stod i kö i 2h och sedan 1h för att inspektera bygget. Imponerande må jag säga. Trevlig tur och ännu en banan, jo jag tackar. Vilken underbar dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar