Kära Disney

Detta är ett brev till er, ett brev jag har burit på i så många år.
Det första jag vill säga är att ni har fel!
Och låt mig nu förklara, som liten (och stor) har jag alltid trollbundits av era filmer.
Alltid förbjuden/ouppnåelig eller invecklade kärlekshistorier mellan era huvudrollsinnehavare som alltid slutar lyckligt.
Alltid hopp, hopp som man bär med sig hela livet. Men ju äldre man blir märker man att ni har fel.
Det finns inget hopp, det finns ingen riddare på vit häst, det finns ingen evig kärlek.
Allt detta har jag matas med och trott på tills den dag allt visade sig vara fel.
Jag är Disneyskadad för ni har givit mig en skev bild av vad kärlek är.
Ibland vill man bara att det inte ska finnas något hopp och stänga av sina egna hjärnkärleksspöken.
Den enda som går mot strömmen är Pocahontas som blir ihop med en annan kille i film 2 och då tycker jag plötsligt att hon är slampig. Varför tycker jag det?
Jo för ni går emot er själva där, att allt som varit rätt blev plötsligt så fel.

Likt föräldrar som skyddar sina barn från verkligheten är ni där och fixar våran värld så att varje dag ska bli lite lättare att uthärda. Men det enda ni ger oss är en dröm om något ouppnåeligt och besvikelse.
Man blir kär i kärleken, något som i era filmer är så lätt men de slutar också där. I början när man inte kan se klart. Det finns inget om hur det blir efter 10 år mellan Askungen och prinsen, är de fort lika kära? Får de jobba i sina förhållande som alla oss andra?
Kärlek i film är lätt, kärlek och förhållande i det riktiga livet är svårt.
Svårare än vad man någonsin kunnat tro.
Det berättar ni aldrig för oss, hur mycket jobb, bråk och gråt man måste lägga ner. Och endå på halva vägen ger vi ofta upp. Kanske för tidigt i många fall...

Jag är besviken Disney men jag är skadad och kommer fortsätta drömma.
Även om jag över allt annat skulle vilja låta bli!