Ta Gunnar, han är bäst!

Ta ingen tjej med lockigt hår, ta Gunnar.

Rasmus på luffen, meningar som vevar runt och åter runt i mitt huvud.

Jag vill skrika det, jag vill skriva det. Jag är bäst, ta ingen tjej med mer erfarenhet, betyg eller studieskulder. Ta mig.

Jag söker jobb och stundom känns det som ett oändligt svart hål. Jag skriver mina ansökningar, ringer arbetsgivare, väntar. Ibland får jag ett svar, ibland är det knäpptyst. Mina uppoffringar, brev, mitt liv läggs ut och kastas i papperskorgen om och om igen.

Vänner och familj hjälper till, stöttar, ger tips.

Jag vill bara gå på den där intervjun, låt mig bara få arbeta, visa vad jag går för.

Under tidspress och stress dansa fram resultat, hitta genvägar och fatta beslut. Låt mig bara bli varm i kläderna. Arbetsmarknaden är svår, mycket svårare än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag är absolut ingen stjärna på allt jag gör men jag står likt de romska rumänerna som för en metro reporter visar sina händer när deras ”hus” flyttas: Titta på mina händer. Jag kan arbeta!

Jag är inte trött, jag är hungrig på världen, lära mig mer och få använda mina kunskaper, göra fel och sen göra rätt igen.

Likt jakt på en ny partner, vem vill ha mig, duger jag? Jag förstår alla människor som skriver kontaktannonser, river sitt hår och börjar om. Vi båda säljer oss, våra erfarenheter, våra bästa sidor men hur vet vi och hur vet dom att det inte är oss som de vill ha?

Nu är jag Gunnar, folk tycker att det är konstigt att det inte går bättre. Men du är ju så engagerad, driftig och duktig... Jag önskar att det var ni som skulle anställa mig, ni som säger sådana snälla saker, tack. Från djupet av mitt hjärta, Tack. Men kom ihåg det snälla och skrik det efter dem som rekryterar och anställer; Ta Gunnar, han är bäst.