Du är min Muhlegg

Igår vid 17 tiden fick jag ett mail, lagom till min Lunch på badet.

Hej, har du sett det här? Hon var dopad i somras. Jag ville bara att du skulle veta. Du förtjänar guldet, jag hoppas att du får det.

 Omtumlande. Väldigt omtumlande. Börjar söka information. Ringer Peder, ringer Micke, ringer Gurra. Är i chock. Det är de känslorna jag kände när jag vann VM-guldet 2013, sju månader efter VM. För att hon som vann åkte fast i doping, domen kom 20feb, hon är avstängd i 2 år. Jag borde känna gläjde, stolthet. Jag vann, jag är bäst. Men jag känner mig bara lurad.

 2002 såg jag dig i Salt Lake, du åkte ursinnit. Som någon aldrig åkt förut. Ingen annan hade en chans, din glittrande dräck, flaggan och dina Os-guld. Du åkte senare fast för doping. Dina motståndare var i chock, hur kunde det gå så bra för dig just då? Världens bästa svensk hade inte en chans, drogs sönder och sedan tränade sönder sig. Ursinnit. Han fick hem sin medalj på posten, i skymundan. Jag är Per Elofsson, Du är Johan Muhlegg.

 Du tog något som skulle tillhört mig, utan att skämmas en sekund. Du log och var förvånad, lycklig. Jag var knäckt. Hur kunde du persa nästan 200poäng på ett år? Jag stod maktlös, förnedrad. Du tog mitt världsrekord- du log. Jag var förstummad, omtumlad men glad för dig. Det var ju inget snack, du var bäst där och då, självklar guldmedaljör. Men nu. 

Du tog bort min glädje på den tävlingen, du tog bort min möjlighet att känna stolthet, det ögonblicket att stå längst upp på en prispall och höra nationalsången och sjunga med mitt lag. Det där, är ögonblick jag aldrig kan få tillbaka. 

Doping är inte bara att Du förstör din kropp. Du förstör för så många andra. Mina andra vänner som förtjänade ramljuset de dagarna, Finska damlaget fick aldrig fira sitt guld, de förtjänar det! Du har dopat dig i en gren utan pengar, för oss finns bara äran. Man vinner äran, i alla fall i Sverige samt en flaska skumpa för varje grenseger. Inget mer. Oklart om ni i Brasilien får något annat. Men ändå, med facit i hand. Var det värt det?

 Nu, när jag sovit på saken är jag mest arg. Jag gick ut och firade igår, mitt andra individuella VM guld. Mitt första i Marin 5 kamp. Innan Rio tävlingen 2013, har jag aldrig varit mer laddad, jag tränade och tänkte på den här tävlingen varje dag. Varje gång jag sprang, satt på tunnelbanan eller lagade mat. Jag hoppas iallafall att du skäms och efter du sonat ditt brott, hoppas jag att vi aldrig ses igen. Om vi någon gång har varit vänner, så är vi inte det längre. Jag kommer få jobba för att glädjas och känna stolthet över detta guld. Men det är mitt, jag är Bäst i Världen!

 http://www.cismmilsport.org/portfolio/doping/