Er gråt gör mig glad och ledsen

Alltid 2 sidor av ett mynt och rättvisan.
Igår stängdes Lundsberg, en skola som jag inte har någon koppling till förutom att jag hatar den. En skola som gång på gång har uppmärksammats pga penalism och kamrat uppfostran de senaste året. Styrelse och rektor gör inget, det är "pojksträck" och något som andas i väggarna.
Idag skrivs det om att elever känner sig kränkta och att "varför ska massan straffas för några fås gärningar?".
Kär ni, vad är det ni inte förstår?
Hur KAN NI känna er kränkta för att staten ÄNTLIGEN tar sitt ansvar? Lagen gäller alla (mer eller mindre) och jag är GLAD att lagen även gäller era elever, rektor och styrelse.

Ni gråter i tv, hulkar och jag är glad, jag är glad att skolan stängs. Det är sjuka människor som förnedrar varandra på detta sätt. Alla står bakom, ingen tar ansvar förens nu. Rättvisan har segrat.

Sen finns det gråten som gör mig ledsen. Syrien, landet som ingen vill ta i. Inte med tång, brandsläckare eller förlängda armen. Människor dör där varje dag, övergrepp görs, familjer skiljs åt och här står vi.
Världssamfundet och skruvar på oss att KANSKE göra något.
Jus cogens, jus ad bellum, jus in bello, allt är bara skit. Ni drar sönder världen. En snabbattack kanske?
Vilka vill vara med? Är det rätt? Ska de lösa allt själva?
Gasattack, hmmmm. Vem står bakom? Regeringen, vi kanske ska göra något, när provsvaren kommer, om 2 veckor. Flygförbudszoner, sanktioner? Inget går igenom, FN faller sönder och frustrationen ökar.
Varför?
Länder har gått in utan FN mandat förut, Kosovo och irak. Hur gick det?
USA har hakan upp med skit, ingen trovärdighet. Ändå vänder vi oss dit. GÖR NÅGOT DÅ.
De fikar- människor dör. Skakar hand- håller tal men ingen gör något.
Vi bryr oss inte, det gör mig ledsen. Så in i själen jävla ledsen. Att rättvisan inte existerar här. Laglöst, tomt och ensamt.