Hej Livet, minns du mig?

Hej, ursäkta. Minns du mig?
Det var jag som brukade leva. Äta glass, gå på bio, träffa vänner, ha fritid och höra av mig.
Inte?
Vi har känt varandra ett bra tag nu, men jag försvann i november förra året. Slutade höra av mig. La hela vår relation åt sidan. Du hörde inte av dig. Du gav upp mig någon gång i mitten av december.
I min stress och ångest lät jag vår relation rinna ut ur sanden.

Jag la mitt liv i en stresskon, där allt kretsade runt min uppsats. Jag skrämde iväg dig. Svarade inte när du ringde. Sov lite, mycket oro. Det har tärt på vår relation.

Jag ville bara berätta för dig nu att jag är klar. Uppsatsen skickades in igår. Nu är det bära eller brista. Jag vågar inte tro på det själv. Opponering nästa vecka, snälla livet. Håll dina tummar för mig.

Vet inte om du kommer känna igen mig, har ätit ganska mycket godis sista tiden, för att orka. Är ganska blek och svullen från de nätter jag sovit 3-4 timmar för att sedan jobba en hel dag.

Vad jag vill?

Livet, jag vill ha dig tillbaka. Med allt vad det innebär. Jag har saknat dig. Saknat oss. Så du kan ju ringa upp mig någon gång, kanske i dag eller nästa vecka så får jag höra av du säger.  För jag vill börja leva nu. Njuta på riktigt. Efter idag och sedan opponering så har jag bara en uppgift kvar i skolan (hoppas jag) och sen är 3,5 års skolgång över. Jag vill ha dig vid min sida. Partner in crime å allt det där du vet. Efter idag så är jag arbetslös. För jag gör även min sista praktikdag på världens underbaraste praktikplats. Så vill jag ha det, livet, att gå någonstans och känna att jag gör lite lite skillnad och ha oändliga utvecklings möjligheter. Känna mig lycklig.

Du har ju mitt nummer. Ring mig, för jag behöver dig nu.