När jag jobbar ser man mycket och hör ännu mer. Framförallt mammor som talar om hur vackra deras barn är och jag ser tjejer som sminkar sig innan de hoppar i vattnet. Allt för att vara vackra.
På väg till tuben efter avslutat pass hör jag en mamma: Gud vad du är fin, med smink och allt. Dottern ca 5 år ler stort och berättar om sin princess sminkväska.
Smink för barn fanns inte när jag var liten. Vi har en bild hemma på mig och syrran då hon har sminkat oss med mammas blå ögonskugga och rött läppstift, vi ser för jävliga ut!
Min uppväxt jämntemot 5åringens är ljusår bort, fortfarande kan min pappa rynka på näsan när han ser mig sminkad. Han säger att jag spökar ut mig, att jag ser bäst ut naturlig.
Det har jag växt upp med, att hela tiden få veta att jag är fin som jag är. Helst i uppsatt hår, så man ser mig.
Så jag okynnes sminkar mig väldigt sällan, det blir ju ändå bara kletigt när jag tränar och jag klär inte jätte bra i panda ögon.
Signalerna man ger till barn påverkar dem tidigt, om folk säger att du är finast sminkad och i klänning så är de det som personen kommer ha på sig eftersom man får uppmärksamhet.
För mig är det tydligen tvärtom, jag kan vara naturlig och ful och få höra att jag duger.
Tack Pappa för att jag fortfarande får vara ett fint barn, utan princess sminkväska, att jag duger utan mascara och ögonskugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar